Innehåll
När en vd med bonusavtal, tjänstebil och styrelseplats plötsligt kliver av, är förklaringen nästan aldrig ekonomisk. Det är oftast en fråga om tid, om vem man blivit på vägen och om att kroppen till slut skickar en räkning som inte går att skjuta upp. Mediegrundaren Arianna Huffington har byggt en stor del av sitt senare yrkesliv på just den insikten, efter att hon själv kollapsade av utmattning och slog i skrivbordet med ansiktet.
Mönstret syns i svenskt näringsliv den här hösten. Erik Selin lämnade vd-posten i Balder efter 21 år och gick över till arbetande styrelseordförande. På Klarna meddelades den 18 augusti 2026 att finanschefen Niclas Neglén och marknadschefen David Sandström båda avgår, efter sex respektive nio år i sina roller. Efterträdare väntas tillträda i början av 2027. Bolaget dementerade att det handlade om konflikter kring verksamhet, policyer eller praxis.
Erik Selin sa att tiden går fort och att man snart är död
Det är det ovanligaste med Selins avgång: han förklarade den nästan filosofiskt. ”Det är ju inte så skojigt att tiden går fort och man snart är död. Men man måste tänka på bolagets bästa över tid”, sa han. Faderns bortgång hade väckt tankar om livet som ledde fram till beslutet.
Det där är själva kärnan i varför framgång kan bli en fälla. En vd-roll är inte ett jobb med gränser, den är ett tillstånd. Kalendern fylls av andra människors behov, telefonen ligger på nattduksbordet och varje kvartal levererar ett nytt facit som ska överträffas. Så länge siffrorna pekar uppåt finns ingen naturlig punkt att stanna vid. Belöningen för att ha klarat ett tungt år är ett tyngre år.
Och just därför blir avgången så ofta kopplad till något som inte har med bolaget att göra. En förälder som dör. En läkarundersökning som visar något. Ett barn som fyller arton och som man inte riktigt känner. Det är då räkningen kommer, inte när resultatrapporten är dålig.
Huffingtons poäng handlar om samma sak, fast från andra hållet. Hon menar att vi bygger vår identitet kring prestation så tidigt och så hårt att vi slutar märka när kroppen protesterar, eftersom protesten tolkas som svaghet i stället för information. Den som byggt hela sin självbild på att aldrig vika ner sig har ingen inre mekanism som säger stopp.
Signalerna finns där, de bara översätts fel. Trötthet blir ”jag måste skärpa mig”. Irritation blir ”de andra presterar inte”. Sömnbrist blir en merit.
Det finns en anledning till att avgångarna kommer efter många år i samma stol. Sex år, nio år, tjugoett år. Kronisk stress skadar inte på en vecka, den slipar ner långsamt. Arbetsmiljöverket klassar organisatorisk och social arbetsmiljö som arbetsgivarens ansvar men den ordningen fungerar sämre ju högre upp i hierarkin man kommer. Vem sätter gränserna för den som är högst i organisationen? Styrelsen mäter avkastning, inte återhämtning.
Ett vanligt svenskt utmattningsförlopp tar månader eller år att bygga upp och lika lång tid att komma tillbaka från. De tidiga tecknen på utmattningssyndrom är dessutom lätta att avfärda i en toppposition, eftersom minnesluckor, koncentrationssvårigheter och kort stubin kan bortförklaras med att det är högsäsong. Det är det alltid.
Det svåraste beslutet är inte att sparka någon, utan att erkänna att man borde
En sak som sliter mer på chefer än de flesta tror är felrekryteringar man inte hanterar. Företagsledare som fått frågan om sitt svåraste personalbeslut återkommer sällan till själva beslutet. De återkommer till tiden det tog att erkänna att beslutet behövdes.
Job van der Voort, vd för Remote, formulerade det så här: instinkten är att vänta och hoppas att det löser sig av sig självt och det gör det sällan. En grundare som i ett helt år kände att det inte fungerade med en nyckelperson. En finanschef som anställde någon med perfekt cv trots uppenbar kulturkrock. En vd som lät en toppresterare sitta kvar medan hens ledarskap urholkade förtroendet i teamet.
En felrekrytering kostar upp till 60 procent av en årslön i rena pengar, en siffra som bland annat Dagens PS har belyst i sin genomgång av svenska chefers dyraste misstag. Men den mentala kostnaden av att varje morgon gå in på ett kontor där man vet att man borde göra något obehagligt och skjuta upp det i tolv månader, syns inte i någon budget. Det är den sortens ackumulerad skuld som gör att en människa till slut säger att hon inte orkar mer, trots att bolaget går bra.
Briox vd Mikael Lindblom vill ha ännu högre fart
Motbilden är värd att hålla i handen, annars blir det för enkelt. Briox vd Mikael Lindblom levererade 102 procents tillväxt i återkommande intäkter och 130 procents kundtillväxt under senaste kvartalet och hans reaktion var att han vill ha högre fart. Målet är att Briox ska bli det mest värdefulla bolag han byggt.
Så nej, toppen är inte ett kollapsande korthus för alla. Vissa mår bra av tempot. Skillnaden ligger sällan i hur mycket man jobbar, utan i om arbetet fortfarande hänger ihop med något man själv valt. När det gör det tål man förvånansvärt mycket. När det inte gör det, när man bara rullar vidare för att det är vad som förväntas, då räcker inte lönen som bränsle. Den som vill förstå vad som håller över tid har mer nytta av att hitta sin ikigai än av att förhandla upp bonusen.
Du behöver inte vara vd för att sitta fast i samma mönster
Det här är inte en chefsfråga, det är en människofråga med chefsexempel. Samma mekanism finns hos sjuksköterskan som tar extrapass, hos småföretagaren som inte tagit semester på fyra år, hos föräldern som säger ja till allt i klassföräldragruppen. Man bygger ett liv där man är oumbärlig och sedan går det inte att kliva ur utan att något rasar.
Det låter enkelt att bryta och det är det men det är inte alltid lätt. Steg ett är oftast det svåraste: att lägga märke till att det skaver. Inte att göra något åt det, bara att sluta bortförklara. Skriv ner tre gånger den senaste månaden då kroppen sa ifrån och du körde vidare. Sömnen som gick sönder, magen som knöt sig, helgen som gick åt till att bara ligga.
Det skaver av en anledning. Erik Selin behövde en begravning för att lyssna. De flesta av oss får en billigare påminnelse först, om vi bryr oss om att höra den. Prova en vecka där du behandlar tröttheten som information i stället för som en karaktärsbrist och se vad som händer.
Det börjar ofta med något litet. En bättre sömnrutin, ett nej till ett möte som inte behövde dig, en promenad utan telefon. Inte för att bli perfekt, utan för att må lite bättre. Och för att slippa vara den som först vid 55 upptäcker att framgången aldrig var problemet, utan att man glömde fråga vad den var till för. Självutveckling handlar om små steg, inte om att kliva av allt på en gång.
