Innehåll
Bedragarsyndrom innebär att en person inte lyckas ta in sina egna prestationer och istället förklarar framgångar med tur, tajming eller att omgivningen överskattar hen. Psykologerna Pauline Clance och Suzanne Imes myntade begreppet 1978. Bedragarsyndrom är ingen diagnos och saknas i samtliga diagnossystem, trots namnet.
Fenomenet är utbrett. Uppskattningar pekar på att upp emot 82 procent av befolkningen upplever bedragarkänslan någon gång under livet. Bedragarsyndrom förvärras dessutom ofta av framgång, eftersom varje befordran höjer ribban för vad personen anser sig borde kunna.
Vad är bedragarsyndrom?
Framgångar bokförs som tur, tajming, hjälpsamma kollegor eller att ingen granskat tillräckligt noga. Bedragarsyndrom kallas också bluffsyndrom på svenska, och den internationella termen är impostor phenomenon.
Clance och Imes studerade ursprungligen högpresterande kvinnor och beskrev hur dessa kvinnor arbetade extra hårt för att omgivningen inte skulle upptäcka den upplevda bristen. Sedan dess har forskningen breddats till alla yrkesgrupper och båda könen.
Det som gör fenomenet så envist är att bevis saknar verkan. Beröm avfärdas som artighet, goda resultat förklaras med omständigheter och kritik tas emot som en bekräftelse. Systemet är alltså slutet, eftersom all information tolkas till nackdel för personen själv.
De fem varianterna enligt Valerie Young
Författaren Valerie Young har delat in fenomenet i fem typer utifrån vad personen anser krävs för att räknas som kompetent. De flesta känner igen sig i en eller två av typerna.
- Perfektionisten: 95 procent rätt känns som ett misslyckande, eftersom fokus hamnar på de fem procenten.
- Superhjälten: kompetens mäts i antalet roller som klaras samtidigt, vilket leder till kroniskt överarbete.
- Det naturliga geniet: ansträngning tolkas som bevis för bristande begåvning.
- Individualisten: att be om hjälp känns som ett underkännande, så allt görs ensam.
- Experten: tjänsten söks aldrig förrän varenda punkt i annonsen är uppfylld, gärna med marginal.
Indelningen fyller ett praktiskt syfte. När du vet vilken måttstock du använder blir det tydligare vilken regel som behöver luckras upp, istället för att försöka arbeta bort känslan i största allmänhet.
Vad är skillnaden mot låg självkänsla?
Låg självkänsla handlar om värdet som människa, medan bedragarsyndrom handlar om kompetensen i en specifik roll. De två rör sig dessutom i olika riktningar över tid.
| Låg självkänsla | Bedragarsyndrom |
|---|---|
| Rör värdet som person. | Rör kompetensen i en roll. |
| Finns oftast i de flesta livsområden. | Kan finnas på jobbet men saknas helt privat. |
| Minskar ofta när livet stabiliseras. | Ökar ofta ju mer framgångsrik personen blir. |
Sista raden är avgörande för förståelsen. En befordran är en av de vanligaste utlösarna, eftersom förväntningarna växer snabbare än den faktiska erfarenheten hinner med.
Varför drabbas högpresterande?
Tre situationer utlöser bedragarkänslan särskilt ofta. Gemensamt för alla tre är avsaknaden av referenspunkter, vilket gör att personen bedömer sig själv mot en gissning istället för mot verkligheten.
Övergångar står för den första. Ny roll, ny arbetsplats eller ny utbildning innebär att normalläget är okänt, och tomrummet fylls lätt med antagandet att alla andra kan mer. Den andra situationen är att sticka ut i sin miljö, exempelvis som ensam i sin yrkesgrupp eller bakgrund, eftersom varje misstag då tolkas som representativt istället för mänskligt.
Uppväxten står för den tredje. Barn som ständigt jämförts med syskon, eller som fått höra att de är begåvade snarare än flitiga, lär sig tidigt att värdet hänger på prestationen.
Suzan Mobarke Hall lyfter dessutom fram minoritetstillhörighet som en tydlig riskfaktor. Att vara i minoritet på en arbetsplats skapar en känsla av utanförskap, och den känslan hänger samman med bluffsyndrom i högre utsträckning.
Kretsloppet som håller känslan vid liv
Bedragarkänslan följer ett förutsägbart kretslopp. Först kommer uppgiften och med den ångesten. Sedan hanteras ångesten antingen genom överarbete eller genom uppskjutande följt av en rusning i sista stund.
Uppgiften går bra, men framgången bokförs inte som kompetens utan som en följd av överarbetet eller turen. Personen lär sig därmed ingenting om sin faktiska förmåga, och nästa uppgift utlöser samma ångest. Kretsloppet bryts alltså inte av fler bevis, eftersom bevisen aldrig får räknas.
Sju sätt att bryta mönstret
- För en resultatlogg med datum, vad du gjorde och vad som blev bra.
- Skilj på tur och beslut. Fråga dig vilka val du faktiskt fattade som påverkade utfallet.
- Ta emot beröm med ett tack och inget mer. Låt bli att förklara bort det.
- Sätt en tidsgräns istället för en kvalitetsgräns om du tenderar att överarbeta.
- Sök tjänster där du uppfyller ungefär 70 procent av kraven.
- Prata med någon i samma bransch. Insikten att andra känner likadant tar bort mycket av kraften.
- Skilj på att känna sig som en bluff och på att vara det. Känslor är information, inte bevis.
Forskningsläget idag
Bilden av bedragarsyndrom som ett kvinnligt fenomen har reviderats. Systematiska översikter visar att män och kvinnor drabbas i ungefär lika stor utsträckning. Legitimerade psykologen Suzan Mobarke Hall konstaterar i Sveriges läkarförbunds tidning Moderna Läkare att upp emot 82 procent drabbas någon gång under livet.
Forskning pågår även i Sverige. Vid Mittuniversitetet har forskare arbetat med att validera mätinstrumentet Clance Impostor Phenomenon Scale i svensk kontext och samtidigt utveckla insatser byggda på acceptans och engagemang.
Den behandlingsinriktningen går inte ut på att argumentera bort känslan. Målet är istället att kunna handla i linje med sina värderingar även när tvivlet finns kvar. Du behöver alltså inte känna dig kompetent för att göra ett bra jobb, vilket är en betydligt mer realistisk målsättning.
Två saker till är värda att veta. Bluffsyndromet återfinns i alla branscher och på alla nivåer, och sambandet med stigande ålder är negativt, alltså att känslan avtar med åren.
Läs vidare på Asfaltblomman
- Självförtroende och självkänsla: vad är skillnaden?
- Samvetsgrannhet som framgångsfaktor
- Självuppfyllande profetia: när tanken styr utfallet
- J.K. Rowling: vägen från avslag till genombrott
- Hitta sig själv: konkreta steg framåt
- Högkänslig person: tecken och strategier
- Maslows behovstrappa: fem nivåer och kritiken
Vanliga frågor om bedragarsyndrom
Är bedragarsyndrom en diagnos?
Nej. Trots namnet saknas fenomenet i samtliga diagnossystem och beskrivs istället som en psykologisk upplevelse. Du kan alltså inte utredas för bedragarsyndrom, men samtalsstöd finns om upplevelsen påverkar din vardag.
Hur vanligt är bedragarsyndrom?
Uppskattningar pekar på att upp emot 82 procent upplever bedragarkänslan någon gång under livet. Siffrorna varierar kraftigt mellan studier beroende på mätmetod, så de bör läsas som en storleksordning.
Drabbas kvinnor oftare än män?
Nej. De tidigaste studierna på 1970-talet fokuserade på högpresterande kvinnor, vilket präglade bilden länge. Nyare systematiska översikter visar att könen drabbas i ungefär samma utsträckning.
Vem myntade begreppet?
Psykologerna Pauline Clance och Suzanne Imes myntade begreppet 1978. Clance utvecklade senare mätinstrumentet Clance Impostor Phenomenon Scale, som fortfarande används i forskning.
Går bedragarsyndrom över av sig självt?
För många avtar känslan när de blivit varma i en roll. Om känslan återkommer vid varje nytt steg krävs däremot ett aktivt arbete med hur resultaten tolkas, eftersom mönstret annars följer med uppåt i karriären.
Hur skiljer jag bedragarsyndrom från faktisk inkompetens?
Den som verkligen saknar kompetens oroar sig sällan för saken, medan den som oroar sig ofta ligger över snittet. Be en person du litar på om en rak bedömning, och utgå sedan från svaret.
