Om min japanska vän, kärnkraften och kollektivhusen

När jag började doktorera i början av 2000-talet mötte jag Ryoichi Shuto som var gästforskare från Japan. Han kom hit till Sverige för att studera den svenska kollektivhusmodellen och åkte hem något år senare. Men vi har hållit kontakten sedan dess, framför allt tack vare Ryoichi som till att börja med skickade  julkort och kort, ibland mycket vackra som han själv har tecknat, liksom bilden här ovan. Ryoichi har också återvänt till Stockholm flera gånger. Nu på senare tid har vi hörts via Facebook där jag fått veta att han gift sig och fått en vacker dotter.

Den senaste tiden har nyheterna inte varit så glada. Ryoichi bor i Tokyo och har klarat sig från det värsta delarna av jordbävningen, men även där han bor har det varit ett kraftigt skalv och trafiken fungerar inte. Hans fru fick gå i flera timmar för att hämta dottern från förskolan.  Man oroar sig för jordbruket och inte minst för kärnkraften. Och det var ju kärnkraften jag tänkte skriva om här.

Det finns ju en mängd problem med kärnkraften, såsom uranbrytning, slutförvaring och inte minst strålningen som sker om ett kärnkraftverk havererar. Ändå bygger vi nya kärnkraftverk världen över och i Japan finns 17 stycken, trots jordbävningsrisken.

Många protesterar, i synnerhet just nu, mot kärnkraften. Samtidigt är frågan inte så enkel. Detta säger jag inte för att jag gillar kärnkraft själv, tvärtom. Jag säger det för att jag tror att om vi ska leva som vi gör i dag krävs kanske sådant som kärnkraft. Vår livsstil har skapat ett oändligt behov av el. Fortfarande har vi i Sverige många hus som är elvärmda. Vi skaffar oss fler och fler elektroniska apparater och gör mer saker som kräver el. Visst finns det bättre källor till el och dessa måste vi utnyttja, t.ex. vindkraft, vågkraft och solenergi. Men det är inte heller helt lätt. Idag samlas människor i organisationer som vill stoppa vindkraftverk för att de stör vissa ekosystem och inte minst utsikten i natursköna områden.

Fast det är inte förnybarheten som är knäckfrågan. Det svåra om vi lägger ned kärnkraften (och inte lyckas med fusion eller någon annan mirakelmetod) är att vi troligen måste ställa om och förändra samhället. Ett exempel: Den byggda miljön idag står för 40 procent av samhällets energianvändning. En viktig väg för att minska kärnkraftsberoendet är att öka flexibiliteten och förnybarheten genom att skapa smarta elnät och ge incitament för att byggherrar och fastighetsägare gör så att  husen blirl energiproducenter genom att bygga in solceller och vindkraftverk.

Jag hinner inte ta fram siffror, men min erfarenhet är att förnybarheten inte räcker. Utöver detta behöver vi också minska energianvändningen och här är tre sätt:

1. Att bygga nya energieffektiva hus, det som man oftast pratar om idag. Detta räcker dock inte eftersom det redan finns så pass många hus som står och drar energi. Nya passivhus eller aktivhus är viktiga och kan tjäna som inspiration men det krävs mer än det. Nämligen att:

2. Ställa om befintlig bebyggelse, en idag underskattad väg. Erfarenheter visar dock att man kan minska energianvändningen med upp till 70 procent genom injustering och nya klimatskal (fasader, fönster och tak) som gör att husen inte läcker energi. Det krävs också att fler hus konverterar från eluppvärmning till andra uppvärmningssätt. Något som kräver starka incitament hos fastighetsägarna.

3. Ökad yteffektivitet. I många länder bor man redan yteffektivt, men i många (däribland Sverige) gör vi det inte. Jag har en siffra om att vi har 50 kvm per person och 80 om man räknar in sommarställen. Är inte helt säker på den, men klart är att vi bor stort. Frågan är hur vi skapar incitament att få folk att bo yteffektivt. För politikerna är det en känslig fråga eftersom det inkräktar på vår rätt att fram till den dag vi dör bo så stort som vi vill, även om vi inte ens har någon nytta av det.

Den sista punkten leder oss till inledningen och till  min vän Ryoichi och hans stora intresse för kollektivhus. I Japan där man har ont om plats löser detta inte bara energiproblemen utan gör det också möjligt att utnyttja marken mer effektivt. Jag hoppas innerligt att Japan hittar vägar att klara sig från den här krisen och att Ryoichis intresse kan inspirera vid återuppbyggnaden av landet och även inspirera oss här i Sverige.